Förlossningsberättelse!
Här är min förlossningsberättelse. Jag har inte haft jättekoll på tiderna, men har skrivit dem på ett ungefär efter var jag kan utläsa av förlossningsjournalen.
Vi började klocka värkarna strax före 19:00 på tisdags kvällen, de kom ganska oregelbundet i början och var korta. Strax efter 19 ringde jag förlossningen för att prata med dem, jag trodde vattnet kanske höll på att gå lite grann, men hon sa att vi skulle avvakta.
När vi gick och lade oss på tisdagen var det ca 10-12 minuter emellan värkarna, men sedan under natten tätnade de till och vid 03-tiden på natten åkte vi in till förlossningen. Då hade jag värkar med ca 4-5 minuter emellan och tyckte jag hade riktigt ont. Vi kom in de tog en ctg-kurva för att kolla värkar och hur bebisen mådde, barnmorskan undersökte mig och konstaterade att jag bara var öppen 2 cm. Han sa att man blir inlagd när man är öppen 4 cm och att vi antingen kunde vänta där, eller åka hem och vänta. Vi valde att åka hem. Fick med oss två stycken Citodon, några starka smärtstillande så jag skulle kunna sova lite under natten. De hjälpte inte mycket...
Väl hemma gick vi och lade oss så att vi skulle få vila något, för nu visste vi ju att det var på gång, och vi behövde alla krafter vi kunde få. I början kunde jag slumra mellan värkarna men på slutet kom de så ofta och var så kraftiga att jag bara gick runt i en cirkel i vardagsrummet och skrek.
Så omkring 9:30 åkte vi tillbaka in efter att ha ringt och meddelat att vi var på väg. När vi kom fram till förlossningen blev vi mottagna av världens gulligaste barnmorska - Annelie!! Hon visade in oss i förlossningsrummet, visade mig lustgasen (TACK!) och undersökte mig. Jag var nu öppen 4 cm och blev inlagd, de satte på mätarna på magen, en för att se babyns hjärtslag och en för att se värkarnas styrka och hur länge de höll i sig.
Vi låg där och jag andades lustgas i värkarna och jag tyckte den hjälpte bra - men så speciell var den inte, men efter några timmar kom barnmorskan och kollade... så utbrast hon "men vännen, du har ju nästan ingen effekt alls på!! Inte konstigt du inte blev yr och hade så ont!" så hon höjde effekten, och då förstod jag varför alla lovprisar lustgasen!!
Barnmorskan tog hål på hinnorna och gjorde så vattnet gick, babyn hade bajsat i vattnet. Vid 12 undersökte hon mig igen och jag var öppen 6 cm, så de två cm hade gått snabbt.
Jag hade skrivit i mitt förlossningsbrev att jag ville bada, men valde att få epiduralen med en gång istället för jag hade så ont. Så narkosläkaren kom och satte epidural, hon fick göra ganska många försök innan den satt ordentligt, men när den väl satt där gjorde den det den skulle!
Jag fick värkstimulerande dropp efter ett tag för att få igång allting på allvar, för att det inte skulle behöva ta så lång tid. Och när "vår" barnmorska slutade sitt skift vid 16:00 var jag öppen 9 cm. Så nu fick vi en ny barnmorska - Lena, jättegullig hon också. Jag var mestadels hög på lustgas så jag minns inte så mycket, och särskilt inte klockslag, men vid 17:30 var jag i alla fall öppen alla 10 cm!
Nu hade jag så ont att jag inte fattade vad jag gjorde. Jens var en ängel, han coachade mig genom värkarna, så fort en kom sa han till mig att andas in djupt i lustgasmasken, och ut, och in djupt och ut... och vilken hjälp det var! Han var helt fantastisk! Mellan värkarna hade jag jätteroligt, så fort värken var över småfnissade jag och skrattade åt mig själv. Vi ett tillfälle sa jag till Jens "Nu har vi ingen barnmorska.." han funderade på vad jag menade eftersom hon nyss varit inne hos oss och frågade mig vad jag menade "Hon kan inte komma hit för det är översvämning i rummet intill!" svarade jag, hög som ett hus på lustgas! :) Så kul mellan smärtan hade jag allt! Såg massor med knasiga saker och tänkte roliga tankar. Jag försökte bjuda Jens på lustgasen men han ville inte ha!
Nu började jag i alla fall få krysta så smått, jag kände i kroppen att jag ville krysta och de sa att jag skulle lyssna på min kropp. Efter några krystvärkar såg de huvudet, alla började berätta för mig att man såg babyn, men jag låg bara och andades min lustgas och ville bara ha ut den! I samma veva bytte vi barnmorska igen, nu fick vi Viktoria, som jag inte hälsade på när hon kom, jag uppfattade inte att hon var där. Jag ville bara krysta. Stackars Jens satt med tårar i ögonen vid sängkanten och baddade mig med kallt vatten, han tyckte det var jättejobbigt att se mig ha så ont. Men han var riktigt stark och lugn, och han hjälpte mig verkligen. Vid ett tillfälle var vi ensamma i rummet och jag bara skrek och krystade, så när barnmorskan kom in var huvudet på väg ut. Efter ett par krystvärkar till kom huvudet och då sa de till mig att ta det lite lugnt innan resten av babyn skulle komma! Hur skulle jag kunna det?! Det gjorde så ont och babyn var ju så nära! Så jag krystade ordentligt några gånger och då kom hon! Det var väl inte riktigt meningen att det skulle gå så fort på slutet men jag stod inte ut! Barnmorskan var inte alls beredd så det blev lite kaos där en stund. 22:11 tittade vår fantastiska flicka ut.
De lyfte upp Linnéa på magen, allra först var hon blå och kladdig, men hon blev snabbt rosa och slät! Jens grät och jag grät, bara beundrade vårt lilla mirakel som låg där. Jens klippte navelsträngen, och vi fick se moderkakan. Jag hade sagt att jag inte ville se den, men när man väl var där så ville vi det ändå.
Efter mys på magen testade vi att amma, det gick bra, lillan åt och jag somnade. Jens fick väcka mig med jämna mellanrum. Sen fick jag ta en dusch medan Jens och barnmorskan tog tempen, vägde och mätte Linnéa - 3810 gram & 50 cm! Jens fick ta på henne den första blöjan och klä på henne de små kläderna! Nu fick vi mysa med vår lilla familj medan vi väntade på våran "föräldrafika" - det var nog nästan det godaste jag ätit i hela mitt liv! Kaffe och mackor efter en 12-timmars förlossning är svårt att slå!
Vid 3-tiden på natten blev vi visade till BB- avdelningen och vårt rum. Det var så skönt att Jens kunde få bo kvar!! Nu kunde vi bara ägna oss åt det finaste i världen - vår underbara dotter Linnéa!
<---- Hos moster Elin
<---- Hos morbror Erik
<---- Hos morfar!
Jag sitter här med tårar i ögonen nu, jag som inte ens grät när Alwin föddes! Haha!!
Nu gråter jag också!!! Vilket litet (stort) underverk!!
Nu gråter jag också!!! Vilket litet (stort) underverk!!
Det var en fin läsning! Känner igen så mycket känslor!
Sitter även jag med tårar i ögonen...hehe. Fin berättelse :) Och söta bilder på lillskruttan! :)
Kram
Jätte fin berättelse. Hon är så fruktansvärt söt :)
Ja visst känner man igen sej! Vilken känsla alltså!
Stort grattis igen! =)